Blogi

22.lokakuu 2014 - 10:56

”Kyotoavtalet har inte minskat utsläppen” – Dagens Industri-lehden haastattelu

Näyttökuva 2014-10-22 kello 11.53.47

”Att EU når utsläppsmålet i Kyotoprotokollet är skenbart. Om man inte bara beaktar utsläppen från produktionen, utan även från konsumtionen, har EU:s utsläpp ökat. EU har helt enkelt outsourcat utsläppen. Och de utsläpp det då handlar om kommer i hög grad från kol”, säger Eija-Riitta Korhola.

Titta på siffrorna, säger hon:

Baserat på Kyotoprotokollet skulle industriländerna till 2012 minska sina utsläpp med 5,2 procent från 1990 års nivå – industriländerna till 17,7 gigaton per år, de globala utsläppen till 22,7 gigaton. Men i dag är de globala utsläppen 50 procent högre än 1990. Och som trenden ser ut blir utsläppen 54,2 gigaton 2030.

Eija-Riitta Korhola, finsk EuropaparlamentarikerEija-Riitta Korhola, finsk Europaparlamentariker

”De här dystra utsläppssiffrorna ger heller inte hela bilden. Just perioden 2008-2012, som är referensperiod för hur Kyotomålen nåtts, dominerades av en global ekonomisk kris, som sänkte utsläppsnivån avsevärt. Så därför ser EU:s utsläppssiffror bättre ut än de annars skulle ha gjort.”

Kyotoavtalet har misslyckats även mätt i relativa termer, den så kallade kolintensiteten, mätt som utsläpp i förhållande till bruttonationalprodukten.

”Just det måttet är en viktig mätare på utvecklingsriktningen. Att utsläppen ökar vid ökad ekonomisk aktivitet är i sig inte förvånande. Men de senaste åren har utsläppen i relation till produktionen ökat i världen, framför allt beroende på utvecklingen i Kina och Indien.”

”I Kina och Indien är kolintensiteten 4-5 gånger större än den i USA och 13-18 gånger större än i det land som ligger bäst till i världen, Sverige”, säger Eija-Riitta Korhola.

I praktiken är EU ensamt med en politik som sätter ett utsläppstak. Och EU står bara för 10 procent av världens utsläpp, 2030 för kanske 4 procent.

”Låt oss säga som det är. EU har inte åstadkommit någon klimatpolitik på länge, om man med det syftar på en politik som skulle minska utsläppen globalt. Man kan tala om en politik för koldioxidsnål produktion eller en politik för outsourcing av arbetsplatser, men klimatpolitik är det inte.”

Hur skulle en bra klimatpolitik se ut?

”Se till att industrin vill hålla kvar sin produktion i Europa. Därför att vi här har världens renaste och mest koldioxidsnåla produktion”, säger Eija-Riitta Korhola.

Hennes doktorsavhandling har titeln The Rise and Fall of the Kyoto Protocol – Climate Change as a Political Process, alltså Kyotoprotokollets uppgång och fall – klimatförändringen som en politisk process.

Avhandlingen beskriver Kyotoprotokollets rötter och ratificeringsprocess på den internationella klimatdiplomatiska arenan, processen, resultaten och konsekvenserna.

Hon beskriver klimatfrågan som ett wicked problem, alltså ett som har många dimensioner och tenderar att skapa nya problem när de gamla lösts.

”Politikerna missförstår klimatproblemet och försöker hantera det med verktyg som inte fungerar. Den ’linjära’ vetenskapliga modellen – en vetenskapsman berättar vad som behöver göras och politikerna implementerar det – kan inte appliceras i klimatfrågan, eftersom politiker måste se till de stora helheterna och ta ansvar för dem”, säger Eija-Riitta Korhola.

”När jag kom in i politiken undrade jag varför klimatfrågan överhuvudtaget inte diskuterades. Med den stora klimathypen 2007 förändrades agendan abrupt. Då började jag undra om det inte var möjligt att tala om något utan att hänvisa till klimatförändringarna.”

”Det här blev ett problem i sig. Kyotoprotokollet började uppfattas som en etisk nödvändighet och ett lackmustest på den egna moralen. Men bevisningen saknas. Till exempel har EU, som utformat sin klimatpolitik baserat på Kyotoprotokollet, inte minskat sina utsläpp mer än USA, som aldrig skrivit på protokollet.”

Nu råder ett slags klimatglasnost, anser hon. Kritiska synpunkter har börjat accepteras och en diskussion är på gång om vår förståelse av orsakerna bakom klimatförändringen verkligen är korrekt.

Att man identifierat klimatförändringarna som ett problem och oroar sig över dem betyder inte nödvändigtvis att man också kan lösa problemet på ett klokt sätt, säger Eija-Riitta Korhola.

”Goda intentioner är ingen garanti för en klok strategi. Miljörörelsen ser ekonomisk tillväxt som en fiende till miljön trots att verkligheten visar att i just de delar av världen som har ekonomisk välfärd och människors grundbehov tillgodoses, är människor mer intresserade av att värna miljön. Fattigdom är det största miljöhotet, trots att den ofta romantiseras i miljöretoriken.”

”En annan motsägelse ligger i att miljörörelsen försöker övertyga oss om att det alltid lönar sig att gå först. Exemplet EU visar på motsatsen: EU:s handel med utsläppsrätter och massiva investeringar i förnybar energi har inte gett EU en fördel globalt”, säger Eija-Riitta Korhola.

Disputationen äger rum vid Helsingfors universitet den 15 november. Opponent är Ye Qi, ledande kinesisk klimatforskare.

Eija-Riitta Korhola

Eija-Riitta Korhola har gjort en lång resa i miljöfrågan under 15 år som Europarlamentariker (1999-2014). Utan tidigare politiska erfarenheter valdes hon till sin överraskning in i första försöket 1999. Hon var då ung licentiat i filosofi och planerade en doktorsavhandling på temat teknikutveckling.

Som Europaparlamentariker bytte hon parti från Kristliga förbundet till Samlingspartiet (motsvarar moderaterna), där hon under en period var viceordförande. I Europaparlamentet utmärkte hon sig som en aktiv politiker, bland annat i utskotten för miljö och människorättsfrågor och som rapportör för EPP (den konservativa gruppen) i energi- och klimatfrågor.

På nittiotalet var Eija-Riitta Korhola en av de första i Finland som uppmärksammade klimatförändringarna, bland annat som skribent i Det gröna förbundets tidning.

(Artikkeli julkaistu Dagens Industri -lehdessä 20.10.2014, ja juklkaistu näillä sivuilla lehden luvalla. )

Share Button